Snart är det sommarlov och man uppryms av en känsla av både lättnad, glädje, frihet och ångest.
Kommer ihåg när du ringde mig om nätterna och ville prata om allt och inget, hur man kunde vakna av det där trygga och samtidigt så irriterande surrandet på nattugsbordet. Jag stänger alltid av mobilen på natten om det inte är något speciellt eller att någon speciell person behöver nå mig. Men då hade jag på mobilen hela tiden. Längtade alltid efter att höra din röst. Lätt och hemlighetsfull. Kommer ihåg när jag satt och lyssnade på musik och du började sjunga för mig, jag tyckte du var galen och konstig. Det tycker jag fortfarande, om inte ännu galnare och konstigare. Men det är det som är en del av attraktionen antar jag... Vi spenderade inte speciellt mycke tid tillsammans, bråkade ganska mycket, men ändå har du lämnat ett stort hål inom mig. Jag gillade inte din arrogans samtidigt som jag älskade den. Den gav mig någon slags respekt för dig, samtidigt som jag bara ville spotta dig i ansiktet. Ditt alltid vakande öga var väldigt enerverande samtidigt som det fick mig att känna mig sedd, betydelsefull och speciell. Kan du inte komma tillbaka? Jag saknar dig!

Den mannen är så sjukt begåvad. Han må ha vart en ytterst underlig man men måla det kunde han verkligen! Man kan stå och kolla på en av hans målningar i timmar och hela tiden hitta nya saker. Sedan är alla hans tavlor väldigt vemodiga i sig. Men det är lite det som är en del av charmen. Tänkte att jag kunde ge några små smakprov:
         
Hittade tyvärr inga bilder på mina två favoritmålningar, men dessa tre är väldigt intressanta de med!
Peace /Sando.

Jag är avundsjuk på alla som har tid till allt utan att kollapsa totalt i stress. Det är jätte mycket i skolan just nu så jag hinner inte med träningarna ens och för tillfället har jag inte träning speciellt ofta om man jämför med hur jag tränade tidigare. Det känns väldigt deprimerande. Jag hinner i stort sett bara med att gå till skolan, gå hem, äta, ta en (om man lägger till två nollor ungefär) kopp te, plugga, ta en snabbfika med te o macka, plugga vidare, kolla the hills o dricka te, gå på promenad, dricka kvällste och sedan gå och lägga mig. Som ni ser hinner man inte med det sociala så bra. Det känns piss. Om jag hade fått välja hade jag inte haft några läxor alls, hade kunnat kolla the hills, träna, gå promenad och umgås med folk varje dag. Men så är det ju inte. Hur som helst, man ska inte klaga, det finns folk som har det värre. Men och andra sidan kan man egentligen inte gämföra sig med folk som bor i länder med krig och så vidare för deras vardag är inte vardagen för en svensk med en jobbig tillvaro. Det känns lite för långt borta. Samtidigt kanske man kan slänga en tanke till dem någon gång ibland. Så jag får väl hoppas att jag går ut med skapliga betyg så att jag kan bli något bra istället.
/Sandra