Snart är det sommarlov och man uppryms av en känsla av både lättnad, glädje, frihet och ångest.
Kommer ihåg när du ringde mig om nätterna och ville prata om allt och inget, hur man kunde vakna av det där trygga och samtidigt så irriterande surrandet på nattugsbordet. Jag stänger alltid av mobilen på natten om det inte är något speciellt eller att någon speciell person behöver nå mig. Men då hade jag på mobilen hela tiden. Längtade alltid efter att höra din röst. Lätt och hemlighetsfull. Kommer ihåg när jag satt och lyssnade på musik och du började sjunga för mig, jag tyckte du var galen och konstig. Det tycker jag fortfarande, om inte ännu galnare och konstigare. Men det är det som är en del av attraktionen antar jag... Vi spenderade inte speciellt mycke tid tillsammans, bråkade ganska mycket, men ändå har du lämnat ett stort hål inom mig. Jag gillade inte din arrogans samtidigt som jag älskade den. Den gav mig någon slags respekt för dig, samtidigt som jag bara ville spotta dig i ansiktet. Ditt alltid vakande öga var väldigt enerverande samtidigt som det fick mig att känna mig sedd, betydelsefull och speciell. Kan du inte komma tillbaka? Jag saknar dig!